Dietsnack!
Veckorna rullar på och rusar iväg lite känner jag men så är ju livet så inget nytt med det. Jag har idag passerat 4 veckor på min tävlingsdiet och mår ruggigt bra. Ibland får jag nästan nypa mig i armen, ibland tänker jag "är det något fel på mig?" Ibland
tänker jag att jag är lyckligt lottad och ibland känns det tillfälligt.
Så mycket funderingar har dykt upp i huvudet på mig dessa veckor, är detta normalt att må såhär i början? Slår det hårdare sen på en som mår bra i början? Ja frågorna är många! Ni som vet snälla skriv! 😄
Kostschemat jag går på nu kommer jag att sluta med på söndag, då får jag ett nytt och vi kommer att minska maten ytterligare. Så kanske får jag veta den hårda vägen ändå 🤷♀️
Oavsett så njuter jag just nu av att vikten sakta går neråt, styrkan finns ännu kvar och jag har till och med samlat några PBn under dessa veckor trots underskott av kalorier. Fullt njutbart alltså. Men om man bortser från styrkan på gymmet så känner
jag mig extremt pigg, alert och gladare på något vis. Jag har liksom gått och blivit extreeemt kärleksfull och harmonisk 😱 Vilket är ju bra!
Är det något jag har reagerat på så är det att alla känslor som kommer har mer power dock. Är jag glad så är jag gladast i stan, blir jag ledsen så känns det mer, blir jag arg så blir jag arg fort men går över väldigt fort. Allt har en tydligare sida
och alla intryck och känslor är starkare nu är innan. Häftigt på ett sätt tycker jag eftersom att många känslor annars läggs åt sidan lättare. Nu måste jag handskas med dom och känna på dom vare sig jag vill eller inte.
När vi pratar om dieten så kan jag än så länge bara prata gott om den, den får mig att lära känna mig själv på ett sätt jag aldrig trodde att jag skulle göra.
Viktigaste för mig var att inte bli en person som gömmer sig i dieten och det har jag stått fast vid. Jag försöker att hänga med på allt, födelsedagar, middagar, utekvällar ja allt som jag kan. Folk i min omgivning får stå ut med att jag släpar på kylväskan
med matlådor och hittills har jag märkt att det är jobbigare för dom än för mig. Många tycker synd om mig, andra tycker att det överdrivet och vissa tycker det är en bedrift att klara det jag gör. Jag lyssnar på det sistnämnda såklart och vet ju att
det jag gör är självvalt och något som jag brinner för 😀 Vissa kommer förstå andra kommer aldrig att göra det och så är det bara 😊
Jag bestämde mig i år för att starta i blodomloppet vilket jag har gjort nästan varje år, trots diet. Jag anmälde mig på 5 km löp och satte en halvtimme som mål om orken infann sig. Och till draghjälp hade jag min bästa vän Flisan, en tik som jag äger
tillsammans med mina föräldrar. Är det något hon och jag kan så är det att träna ihop. Jag och Flisan har sprungit mycket ihop, under ett år var hon dock tvungen att operera ett brutet ben i hasen och våra löpturer fick vila på hyllan. Nu är hon tillbaka
och det blev ett självklart val att välja henne som sällskap på blodomloppet. Hon är så fantastisk att springa med och framförallt i tuffa lopp med mycket folk, hon tog varje lucka hon hittade att komma fram och vi tog oss i mål på halvtimmen och
placerade oss på 542:a plats av 1700. Och vart min ork kom ifrån? Flisan orkade för oss båda 🌟❤️
På tisdagen brände jag av det kanske bästa benpasset på hela dieten, var full av energi från blodomloppet och ville liksom aldrig sluta träna ben 😄 Känns idag vill jag lova!
Jag har med tävlingsdieten även börjat köra cardio igen. 20 minuter på trappmaskinen i hög level och är det nåt jag ska gnälla på så är det väl fruktansvärt att kliva upp på den efter alla träningspass 😂 Det är svett överallt runt om mig, det regnar
nästan svett! Men så fort man är klar så mår man underbart och direkt har man glömt hur jobbigt det var. Kroppen och hjärnan är för bra alltså 💪
Tydliga saker som märks är ju alka blåmärken och märken? Man får 🤷♀️ av ingenting 😄
Hörs snart igen, då får vi se om jag ångrar allt jag skrev nu eller om det håller i sig 👀
Håll era tummar för mig PUSS 💞