Livet efter avbruten tävlingssatsning

Det var ett tag sen och jag ser att ni är ett tappert gäng som fortfarande kikar in här. Tack för det 😚

Ja som mitt senaste inlägg löd så valde jag att avbryta tävlingssatsningen till Luciapokalen. Det har varit så sjukt svårt att sätta ord på vad jag har känt efter det. När folk frågar om jag mår bra så svarar jag ja. När jag är på gymmet så känns det bra och trivsamt som alltid. När jag går ut därifrån så får jag nästan svälja hårt för att hålla tillbaka tårarna.

Jag är så otroligt tacksam för att vi står och kan bygga drömmigaste huset någonsin och jag har så sjukt dåligt samvete för att jag känner mig ledsen nån gång varje dag just nu, allt pga att jag inte kommer att stå på scenen nästa helg. För dom allra flesta människor så låter detta inte bra, det låter galet och vissa tänker nog att "hur kan det vara i närheten så viktigt som att bygga ett hus!? 

Det är inte i närheten vill jag lova. Huset är viktigast av allt just nu, men när du har förberett dig i över ett år, velat i ett par år, till slut bestämt dig, startat, ätit minimalt, tränat så hårt så att du tror att du ska gå av på mitten ibland, klivit upp 4 för att hinna din morgoncardio, haft klockan ställd för matlådor och kosttillskott. Legat sömnlös för att man är nervös, rädd, orolig, hungrig men ÄNDÅ velat detta så mycket så är det just nu .... Tomt i mig. Och detta är långt ifrån allt man går igenom under en diet. 

Vissa saker kan man inte ens sätta ord på. 

Jag var så målinriktad denna gången. Beredd att göra allt, jag fick dessutom kliva över många stenar för att få dom resultat jag till slut fick. Min diet var allt annat än en dans på rosor och ändå stod jag beredd att ge ännu mer av en energi jag inte ens hade. Det var svårt att trycka på stopp när vi väl bestämde att avbryta tävlingssatsningen.

Några har undrat över min livsstil efter detta. Vissa har frågat om jag ändå går på diet. Svar ja. För att inte få den känslan att jag inte klarade det hela vägen så har jag fortsatt med morgoncardio och kost, enda skillnaden är att jag har hel ätardag på helgen. Bytt torsken till kyckling och ökat lite i mängden på gröt. Kaloriintaget är fortfarande i underskott. Detta kommer jag att göra fram till nästa helg då jag skulle ha tävlat, känns på något sätt bättre. 

Dock så är ja lugnare och mer harmonisk, jag behöver inte tänka på annat än det som är viktigt just nu och många bitar faller sakta men säkert på plats. Min förhoppning är att det ska kännas mer ok för varje dag som går, jag kommer inte att öka maten jättemycket sen heller men ligga på ett litet överskott är tanken och detta är för att kunna behålla formen så gott det går till våren då jag planerar att satsa på nytt. 

Jag har fått lägga undan bikinin och skorna. Har inte klarat av att låta som ligga framme och blinga just nu. Något som har varit värdefullt för mig är alla människor på gymmet som vet och har sett vad jag går igenom just nu, lyckats sätta ord på det jag inte har kunnat och som har fångat upp mig när jag stänger in mig. Det är tur att dom finns, annars vet jag på riktigt inte hur jag hade mått. Jag har tränat hårt för det jag skulle visa er nästa helg så det är med en liten sten i hjärtat som jag vandrar runt med just nu men med tiden så kommer det att försvinna och det kommer en dag som jag blickar tillbaka och inte ens kommer fatta att jag mådde såhär, for sure! 😄 

Sen utan allt stöd från Tom och min familj, utan dom är jag ingen. Min mamma och pappa har varit mina största fans och det var egentligen dom som till slut sa till mig: nu tävlar du Malin, du har jobbat hårt och det är dags att visa upp det. 

Det var också dom som sa till mig att just nu är inte tiden rätt, det gör inget att du väntar. Våga avbryta. Ingen dömer dig. För oss är du alltid bäst och en vinnare. 

Finns det något viktigare än det? Jag ville visa dom framförallt, tävla för dom. Men för dom är jag alltid bäst. Jag behöver inte mycket mer än det. Mat och vatten kanske om något 💗 

Jag har blivit så överöst med kärlek efter allt, jag kan verka ytlig för många men om ni visste vilken känslig liten människa jag är. Det har kommit många tårar, och dom flesta pga den otroliga stöttning jag har fått som har gjort mig så himla rörd. TACK 💞 

Jag blickar framåt nu och bygger hus med min älskade Tom. Njuter av att vara närvarande i fina stunder med dom jag älskar. 

Några ord från mig, nu vet ni hur jag mår och nu kan det bara bli bättre. Vill önska alla jag känner som tävlar på Luciapokalen nästa helg. Stort lycka till och ha KUL 🌟💪 

Love /M